Efter det att jag offentliggjort mitt beslut om att flytta tillbaks till Sverige fick jag förstås en hel del frågor om varför, både från vänner och bekanta, men även här över bloggen.
Hans frågade:
Vad är det egentligen som får dig att flytta hem igen?
Är du "feed up" med thailändare och Bangkok?
(kanske dumma frågor! :o))
Jag förstår att man kan undra, speciellt om man går i tankarna om att själv flytta till Thailand.
Efter mer eller mindre 15 år i landet känner jag inte längre den där kicken av att det springer massa leende människor runt omkring mig hela tiden. Jag tycker inte heller värmen är speciellt behaglig, 5-10 grader svalare hade varit skönare. Att ha en pool runt hörnet är trevligt, men efter ett par år känner man sig inte tvungen att bada i den längre. Solen kan man bli brun av, det är sant, men du kommer till en gräns då det absolut inte spelar någon roll. De flesta som jobbar här för en längre tid, undviker hellre solen, än utsätter sig för den. Du lär dig förstå varför.
Visst är det skönt att ha ett paradis som Koh Samed runt hörnet, att kunna gå ner på hörnet och hämta middagen var dag, köpa ett par öl i 7-11 på Lördagseftermiddagen, eller att gå ut på krogen hela familjen utan att det kostar så man spricker. Visst kommer jag att sakna allt detta. Dock, vad jag främst kommer att sakna är utan tvekan mina vänner här i Bangkok. Över åren har det blivit mer och mer svenskar av någon konstig anledning (eller det är nog inte så konstigt när jag tänker efter). Som tur var är det bara 12 timmar emellan länderna och de flesta besöker Sverige varje år.
Samtidigt blir det vardagsliv här också. Man spenderar mer och mer tid hemma. Min fru glor på dumburken och jag leker med datorn. Barnen tjatar om att få gå ner i garaget och sparka boll. Man reser mer sällan över helgen.
Som nyhetens behag kan Thailand nog vara bra för en barnfamilj. Man kan resa, bada, sola, äta glass, och göra allt det där man inte gör för ofta i Sverige. 1 eller 2 år kan nog vara ljuvligt, eller rentutav nyttigt för familjen. Efter ett tag tror jag dock att man upptäcker att Thailand inte är speciellt barnvänligt. Man kan inte rulla barnvagnen för att antingen är trottoaren för smal, har en stolpe mitt i, eller är full med hål. Man får ta bilen till lekplatsen. Bilister stannar inte för barnfamiljer som vill passera över vägen, inte på övergångsställe, och inte ens om en ensam mamma hamnat med sina småbarn mitt mellan filerna (läs: min fru på väg att lämna barnen i skolan). Det är jag, jag och jag, för hela slanten. Visst finns det undantag, men än så länge är de för få.
Thailändarna behandlar inte varandra som de behandlar turister, det skall man inte glömma. Undantag görs förstås när man vet att någon har pengar och/eller makt. Man slickar upp och sparkar ner. Jag har trotts allt förståelse för detta eftersom de flesta Thailändare är fattiga och först måste söka omedelbar försörjning och vara vän med makten. Men jag ser inte längre glädje i deras leenden, bara en önskan bort.
Thailand är trots allt ett u-land, och ett u-land jag inte ser mycket hopp för eftersom de som styr är så oerhört korrumperade och självgoda. Över 80% av landets befolkning är fattiga bönder, och kommer så att förbli av den anledningen att det är så man vill ha det. Det kommer alltid att finnas möjligheter för affärsmän med lite kontakter, men inte för gemene man som ni stöter på ute på gatan. Som besökaren Green Curry skrev häromdagen: I Sverige ges nästan alla möjligheten, och det är upp till var och en vad de gör av den.
Jag ser fram mot att ha grönområden med temperaturer som gör en promenad behaglig. Bäckar man kan dricka ur. Lekparker runt hörnet. Dagis, skola, fri sjukvård, anställningstrygghet, och a-kassa. Jag ser till och med fram mot att betala svenska skatter.
Jag ser fram mot årstiderna, även om jag nog alltid kommer tycka att vi har för lite sommar. Jag ser fram mot att åter sätta min fot i den svenska vildmarken, den som för många andra än svenskar är lika exotisk som den i Nepal eller Butan. Jag ser fram mot en vintervecka i fjällen, och mot en sommarvecka i svenska skärgården.
Jag tror jag äntligen är redo för att uppskatta Sverige och svenskarna. Det är något visst med oss svenskar, och även om vi kan vara knepiga skall vi vara stolta över oss och vad vi har åstadkommit.
Sverige har ungefär lika många invånare som Bangkok betänk det. Det är ingen tillfällighet att vi har massor av framgångsrika storföretag, industriledare, affärsmän, föreläsare, idrottsmän, klubblag mm, och Thailand har nästan inget. Det är våra skattepengar och en hårt arbetande skicklig arbetsklass som gett utrymme för detta (det är ju de som betalar skatt). Visst, folk är uttråkade, vill ha det som grannen har, folk är olyckliga. Folk vet tyvärr inte hur bra det har det. Jag vet. Och jag tror jag kan uppskatta det mer än många andra, och framför allt mer än vad jag brukade göra.
Jag skall ärligt erkänna att hade det inte varit för att jag hade familj skulle det vara svårare att hitta starka anledningar till att flytta hem. Thailand för en singel (kanske för barnlöst par) är en skön och kompromisslös egotripp. Man behöver inte tjäna en förmögenhet för att ligga på topp 24/7. I Thailand, gör som Thailändarna: imorgon är en annan dag.
Första Thailandskapitlet är nu avslutat. Jag var 27 när jag drog, och jag kommer hem nästan 42 år gammal. Jag kommer hem med fru och 3 barn. Förhoppningsvis kommer jag hem med en stor erfarenhet rikare.
Hemma är där man hänger hatten, och jag ser fram mot att hänga den nära resten av min familj igen.
Andra bloggar om:
flytta,
sverige,
thailand,
skatter,
vildmarkEtiketter: Niclas, Sverige
